Ägnat större delen av dagen åt att diskutera relationer. Finner det riktigt svårt att förklara för mina vaniljvänner varför jag har så svårt att hitta "KK" utan att berätta vad jag sysslar med egentligen.
Med vanligt KK hittar jag en ersättare väldigt lätt om jag bara vill, dealen är enkel: vi ses, vi har sex så det står härliga till och tiden mellan det är vår egentid, vi lägger oss inte i varandras liv helt enkelt. Sedan har jag runtkrav med risker och annat som jag vill ha in för min sinnesros skull för att sålla bort de oseriösa. Trots det bara är KK vill jag ändock ha seriösa människor...
Eftersom jag haft KK ett bra tag så har jag inte brytt mig att leta efter sex. Detta året har jag mer varit inriktad på lekkamrat och BDSM och lagt mycket fokus på den biten. Jag orkar ärligt talat inte räkna på antal förhandlingar som inte gått hem och jag berättat om för mina vänner. Nu funderar de på vad jag menar med att lägga ned tid och engagemang och varför jag inte får till det och det blev tydligt idag att de inte får ihop min taktik...
Jag vill vara kräsen och se till att BDSM-förhållandet känns tryggt och bra, svajar det eller byggs på dåliga grunder så är det risk för ett dödfött förhållande med för många risker för att det ska kännas som BDSM. Att bygga en relation vars värdegrund är stabilitet, trygghet och tillit tar tid och måste hela tiden kännas bra. Att rusa in i något som inte känns bra har aldrig varit något jag ämnat, och att bygga en BDSM-relation med människor som inte har tid att ge går inte kom jag fram till nyss, även om det varit självklart hela tiden.
Sedan har ju en del av de jag ämnat leka med backat och insett att det här med BDSM inte varit deras grej och då finns ju inget att jobba på...
Därför har förhandlingarna inte gått hem. Allt det där kan jag inte förklara utan det blir bara "han ville inte" eller "han har inte tid" som lämnar fler frågor än ger förklaring. Nu har jag trasslat in mig i ett nät av hemligheter jag inte vet om jag tar mig ur. Jag framstår som att jag inte vet vad jag gör medan jag själv vill påstå att jag har full kontroll fortfarande. Det känns självklart inte bra att inte ro hem avtal men å andra sidan känns det bra att hellre dra i nödbromsen.
Omgivningens press och frågor börjar kännas. Att leva ett udda liv är inte alltid enkelt och tär lite på psyket... Samtidigt kommer jag på mig själv att ha tålamod som en treåring med ADHD och mitt driv gör mig frustrerad över att jag inte kommit någonstans.
Jag tror för övrigt jag är skyldig någon en ursäkt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar