Vad krävs för att jag ska återuppta BDSM

Hoppet är det sista som överger en. Ja, vad krävs för att jag ska börja med BDSM igen?

En stabil människa som genuint vill syssla med exakt samma saker som jag vill. Inget drama som det hittills varit. Det har varit onödigt mycket drama och ångest, jag har nog av den varan i mitt liv redan. BDSM-folk verkar älska att skapa drama och vara allmänt opålitliga och själviska, egenskaper som rimmar dåligt med det BDSM står för.

Sedan är kravet att denne någon ska bry sig om mitt välbefinnande med. Av alla jag träffat sedan jag blev singel så är det bara en som verkar bry sig om mig och faktiskt vill veta hur jag mår. Att jag som dom måste bry mig om min sub är tydligen hugget i sten medan det faktum att en sub måste bry sig om mig som dom verkar oerhört främmande....

Ska jag börja med BDSM igen så ska det alltså vara för att jag litar på att den andre kommer finnas där för mig och inte lämnar mig i sticket efteråt. Jag är ingen slit och slängvara!

Jag har slutat med sporadiska träffar. Vill jag ha sex så vet jag vart jag vänder mig och jag litar på att jag är i goda händer. Jag behöver trygghet mer än kvantitet.

Jag har helt enkelt fått nog av att jobba på min sociala sida. Folk får istället jobba på att lära känna mig om de verkligen vill åstadkomma något.

Så först relation och sedan BDSM.

De otämjbara

Jag är rätt trött på dominanta mäns försök att tämja mig. Alla anspeglingar om att jag behöver smisk för att få ordning på mig osv.

Till att börja med så vet de som känner mig om den enorma press jag lever i. Jag har ett jobb med höga krav på mig och vi är inne i en tung period. Vi får bita ihop eller byta jobb. Medan andra har valt att lämna har jag själv valt att vara kvar så det är inte det minsta lilla synd om mig där. Men det är en press som jag försöker leva upp till. Jag får stöd och allt som krävs från jobbet men jag måste även ge stöd och kommer ändå inte undan pressen.

Sedan är det svårt att inte hamna i depression och tycka att livet är tungt i perioder när man ständigt lever på gränsen mellan de levande och de döda. De flesta i min ålder är nog obekanta med döden men min verklighet är annorlunda. Det finns för många i mitt liv som jag säger hej då till där risken är stor att det verkligen är för alltid. Det är jobbigt att leva med den rädslan och tomheten. Ibland blir det för mycket och känsliga perioder gör det bara mer påtagligt.

Som i ett ödets nyck är mitt liv en fars just nu. Jag behöver inte se på tv, mitt liv är redan en dokusåpa som det är. Jag har människor jag vill kalla vänner med problem, livsproblem såväm som ickeproblem, som jag väljer att ställa upp för. Just nu uppskattar jag mest ickeproblemen då de känns greppbara. Men jag är trött på människor som bara måste vara egoistiska så att de gör de mest korkade sakerna och försvårar mitt liv. Det har varit för många sådana händelser nu att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta...

Mitt i allt detta försöker jag leva ett vanligt liv... Hålla masken för att kunna leva ett ickebortkastat liv. Tvinga mig att göra saker som jag inte vill men vet att jag kommer uppskatta i framtiden. Man kan inte leva bitter och ensam hela sitt liv.

Ibland blir det för mycket. Och det är där jag är nu. Jag orkar inte och säger stopp. Jag säger nej till saker som riskerar skapa mer stress. BDSM blev en sådan.

När jag säger att jag mår dåligt så menar jag att jag har för mycket för att orka reda ut. Att sedan få höra att jag inte duger som jag är utan behöver tämjas eller få smisk så att det blir fart på mig hjälper mig föga. Jag är i den sitsen jag är i för att jag åtog mig för mycket och behöver en paus samt en egoboost.

Där jag är nu behöver jag vila och städa ikapp. Jag behöver inte mer laster att drunkna i. Jag vet att jag kommer ikapp förr eller senare. Men låt mig bara vara och sluta kom med klicheartade råd jag inte redan känner till. Jag lägger mig sällan platt så när jag för en gångs skull gör det så låt mig få göra det.

Hade jag mått bra så hade jag inte tagit åt mig men just nu tar jag åt mig personligen av allt.

Varför jag inte ska syssla med BDSM

Intressant hur mina försök till avslut alltid bringar fler lockande förslag än när jag behöver dem. Jag anar att jag kommer trilla dit mot bättre vetande. Så jag skriver detta för min skull. Varför jag inte ska syssla med BDSM:

1) Jag orkar inte med att försöka hitta en lämplig sub som inte är okomplicerad och det faktiskt blir något av. BDSM tar tid och kostar pengar. Jag har inte tid att leta sub, skapa game plans och inte direkt någon energi för utförandet.

2) BDSM kräver skärpa och sinnesnärvaro. Jag är ansvarig för att styra och avbryta. Just nu är jag inte närvarande. Om jag inte klarar av att mentalt vara på plats och delaktig så ska jag inte ta på mig att vara ansvarig för någon annans välmående.

3) Jag orkar inte vara social kompetent. Jag är mest trött på alla människor och framstår som extremt bitter och gnällig. Jag är oftast inte ens trevlig att umgås med.

4) Mitt självförtroende är i bott. Jag behöver inte sänka det mer. Jag behöver inte heller den extra press från förväntningar. Trots allt ska den andre få ut något av en träff.

5) Som dominant får jag fatta en hel del beslut. Att fatta beslut när man inte ens orkar fatta de mest vardagliga besluten känns dömt att misslyckas.

6) Helt enkelt just nu vill jag bara ligga och bli omhållen och omhändertagen. Att bry mig om och ta hand om andra människor just nu känns avlägset. Även om jag skulle kunna köra mitt race och bara kasta ut sub efteråt så känns det oansvarigt.

Vårsukterier

Luften lovar vår. Överallt syns risen. Björk. Vide. Och annat risigt. Faller lite i gamla spår. Det klias efter björkris. Det är svårt att stänga av BDSM-hjärnan när allt runt en triggar längtan av att dra någon över knäet och risa denne till tårar.