De otämjbara

Jag är rätt trött på dominanta mäns försök att tämja mig. Alla anspeglingar om att jag behöver smisk för att få ordning på mig osv.

Till att börja med så vet de som känner mig om den enorma press jag lever i. Jag har ett jobb med höga krav på mig och vi är inne i en tung period. Vi får bita ihop eller byta jobb. Medan andra har valt att lämna har jag själv valt att vara kvar så det är inte det minsta lilla synd om mig där. Men det är en press som jag försöker leva upp till. Jag får stöd och allt som krävs från jobbet men jag måste även ge stöd och kommer ändå inte undan pressen.

Sedan är det svårt att inte hamna i depression och tycka att livet är tungt i perioder när man ständigt lever på gränsen mellan de levande och de döda. De flesta i min ålder är nog obekanta med döden men min verklighet är annorlunda. Det finns för många i mitt liv som jag säger hej då till där risken är stor att det verkligen är för alltid. Det är jobbigt att leva med den rädslan och tomheten. Ibland blir det för mycket och känsliga perioder gör det bara mer påtagligt.

Som i ett ödets nyck är mitt liv en fars just nu. Jag behöver inte se på tv, mitt liv är redan en dokusåpa som det är. Jag har människor jag vill kalla vänner med problem, livsproblem såväm som ickeproblem, som jag väljer att ställa upp för. Just nu uppskattar jag mest ickeproblemen då de känns greppbara. Men jag är trött på människor som bara måste vara egoistiska så att de gör de mest korkade sakerna och försvårar mitt liv. Det har varit för många sådana händelser nu att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta...

Mitt i allt detta försöker jag leva ett vanligt liv... Hålla masken för att kunna leva ett ickebortkastat liv. Tvinga mig att göra saker som jag inte vill men vet att jag kommer uppskatta i framtiden. Man kan inte leva bitter och ensam hela sitt liv.

Ibland blir det för mycket. Och det är där jag är nu. Jag orkar inte och säger stopp. Jag säger nej till saker som riskerar skapa mer stress. BDSM blev en sådan.

När jag säger att jag mår dåligt så menar jag att jag har för mycket för att orka reda ut. Att sedan få höra att jag inte duger som jag är utan behöver tämjas eller få smisk så att det blir fart på mig hjälper mig föga. Jag är i den sitsen jag är i för att jag åtog mig för mycket och behöver en paus samt en egoboost.

Där jag är nu behöver jag vila och städa ikapp. Jag behöver inte mer laster att drunkna i. Jag vet att jag kommer ikapp förr eller senare. Men låt mig bara vara och sluta kom med klicheartade råd jag inte redan känner till. Jag lägger mig sällan platt så när jag för en gångs skull gör det så låt mig få göra det.

Hade jag mått bra så hade jag inte tagit åt mig men just nu tar jag åt mig personligen av allt.