Det jag inte berättat

Folk frågar hur jag mår. Ska vi vara ärliga nu så är det helt åt helvete igen, svaret är ju självklart ändå alltid "jotack det är bra".

Det jag inte berättat för någon förrän idag var att jag smällde i väggen rätt hårt i juli. Det kom plötsligt och gjorde rätt ont. Ett tag var jag ganska rädd. Jag kände inte igen mig själv. Jag var inte helt säker jag skulle ta mig ur det heller. Men det gjorde jag, vi är ju här.

Men det tåls att sägas att en tid där spenderade jag i fosterställning gråtandes och försökte ta tag i mig själv och mina känslor så fort jag var ensam. Juli och augusti var ju fullsmockade månader. Det är fantastiskt nu i efterhand hur bra jag höll fasaden...

När jag trodde jag var på banan igen fick jag tillbaks allt i oktober. Jag har nog aldrig tagit mig ur den svackan. Tiden sedan oktober har stormat redigt och jag har konstant blivit påmind om mina demoner.

Jag har tag i det som behövdes för att se till att jag skulle må bättre av det som göras kan. I november berättade jag för min chef läget, jobbet mindre stressamt. Jag firade min födelsedag, glad över att det fanns något att fira. November gav mig en mental fristad, i vart fall temporärt. Problemen kvarstår dock.

Om vi ser bakåt i tiden så irrade jag runt planlöst och sökte fristad i BDSM, tyvärr stormade den delen alldeles för mycket iom potentiella lekkamraters velande. Överlag orkade jag inte med andra människor och deras problem. Det var en tid då jag uppskattade alla småproblemen, de var hanterbara. I min jakt på hanterbarhet ställde jag upp på andra människor när jag egentligen inte var rustad. Upptäckte att de jag ställt upp på sket i att finnas för mig när jag väl behövde hjälp så jag sade upp bekantskapen.

Efter besvikelsen kände jag att jag behövde komma bort så jag gav mig flera miljöombyten. Det gav tid för reflektion och möjlighet att lägga strategi. Jag lyckades göra ett dugligt avslut på året.

Hur mår jag?
Rent psykiskt är jag känsligare nu än innan juli. Det krävs inte mycket för att jag ska få en svacka. Kroppen säger ifrån snabbt. Ibland funderar jag på om något alls är värt och funderar på att ge upp, ibland kan omstarter vara befriande. Jag vet dock att jag inte kommer förlåta mig själv om jag inte försöker bibehålla status quo.

2014 slår mig rätt hårt. Jag lever under rätt hög press. Demonerna gör sig påminda. Men jag är trött på att vara känslig. Och jag tar mig igenom dagarna, tack vare mitt driv. Även om den satt mig i situationen så är den min livlina.

Folk i min omgivning, de få som vet, har ombetts att inte dalta med mig. Jag måste ha det vardagliga för att fungera. Skyddsnät och stötdämpare har aldrig fungerat för mig. Risken är bara större att jag lägger mig i fosterställning och hamnar i en djupare svacka. Vissa strider måste jag kämpa själv och detta är en.

Nätter som dessa när jag tyvärr känner stressen över huvudet och aningen hopplöshet och väldigt mycket frustration påverkar mig. Jag kan inte somna och kroppen jobbar för fullt med att motverka allt vad morgondag heter...

Faktum kvarstår. Jag är besatt av min hälsa, fysiska och psykiska, just nu.