I helgen uttryckte jag det så vackert "alla de jag träffar" och breakade för en bekant att jag inte bara inte är singel och tillgänglig utan att jag även inte har vanliga förhållanden. Mina förhållandesituationer berättade jag inte. Kollegorna vet om min pojkvän. Halvt schizofren kille min pojkvän, ena stunden dittan och andra stunden datten.
Det är enklare att säga att jag har pojkvän och signalera stabilitet än att jag träffar någon väldigt ofta och det upptar min tid men att vi knappast är ihop.
Det är enklare att säga att jag är polygam än att förklara att jag har flera kk/lekförhållanden och älskar min frihet. Detta med att stadga sig och skaffa barn är inte min grej. Visst ger det en känsla av rädsla för att binda sig? Jag är snarare för full av mig själv för att ha tid med andra...
Ibland kan jag säga att jag har kk, det är enklare än att säga att jag har lekkamrater och förklara mina bokstavskombinationer.
Livet vore enklare om jag bara var desperat efter en man att gifta mig med och skaffa barn, villa och bil med... Istället har jag sub som jag träffar när andan faller på och lever ett sjukt egoistiskt liv.
Folk tycker jag och min pojkvän har ett tryggt och stabilt förhållande och jag är trygg i mig själv... Tja, om de bara visste sanningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar