Jag har så stor ångest att jag inte vet vad jag vill. Det är inte lätt när någon man älskar aldrig gör annat än sårar en och sätter orimliga krav bara för att visa hur misslyckad man är. Ibland blir jag trött på att försöka, i slutändan vill jag må bra och bekymmersfri och jag vill så gärna få det att fungera men kanske är det bäst att bara ge upp, för min sinnesros skull.

Jag har alldeles för många människor i mitt liv som inte växt upp och jag tror inte att de någonsin kommer växa upp. Många missar att jag bor med min resväska merparten av tiden och förstår inte vad det innebär. Jag ställer tyvärr upp lite för många gånger och känner väl att det är jag som drar merparten av det lasset. Det är tid och pengar jag investerar och utdelningen känns för låg. Särskilt när det enda jag känner jag får ut är en känsla av misslyckande. Vill tycker inte om att ta folk för givet men många tar mig för givet...

Jag letar inte bekräftelse, det får jag i abnormala mängder ändå. Jag vill bara inte känna att jag ger upp något som det finns potential i, därför jag envisas med att fortsätta försöka. Jag behöver dock inte bekymret det medför, det suger så mycket energi jag hellre hade kunnat lägga på de som uppskattar mig!

Tills på måndag lär jag ha mycket tid att överväga hur jag vill göra.