Jag har sedan jag blivit singel gjort två saker klara: 1) jag är inte
sugen på att skaffa mig man och barn, radhus/villa och volvo, hamnar jag
i det träsket så är det skottpengar (på mig). 2) jag ska inte ligga
runt, målet är inte att slå världsrekord i antal sexpartners, men jag
ska ha ett aktivt sexliv. Hur klarar man då de två målen? Jo, skaffa sig
två bra KK. Jakten på två bra KK har varit minst sagt en bra följetång
för min omgivning. Vissa har fått reda på mer än vad de ville veta, andra har
slukat mina historier som värsta såpoperan och likt såpaföljare vill de veta mer.
Trots min öppenhet och omgivningens förståelse för mitt aktiva sexliv så är det bara exakt TVÅ personer som vet om att jag bokstavskombinerat och att jag faktiskt inte bara letar vanilj-KK utan potentiell lekkamrat. Det är tyvärr inte mina fördomar gentemot min omgivning som gör att jag väljer att hålla inne med de detaljerna. JAG har inget emot att berätta, men min omgivning känns inte mottaglig för informationen så därför har jag inte funnit läge att berätta. Det ironiska är att de som tror sig känna mig bäst är de som öppet är fördomsfulla mot "idioterna som är sjuka i huvudet och sysslar med sånna sjuka saker", jag har slutat räkna antal människor som öppet sagt det till mig så fort de hör talas om BDSM eller andra sorters livsstilar. Jag fasar för den dagen någon av dem rotar lite för mycket i mina kartonger och hittar paddlar, bojor och annat jag har hemma nu. Hittar jag en lekkamrat lär jag skaffa en del annat med, även om jag knappast kommer upp i de olika piskställningar jag och exet hade hemma och inlåsta när vi hade gäster...
Något jag även tycker är ironiskt är att väldigt många jag pratar med pratar lite om "stygga" och "smiska" etc och ändå verkar lite småpirriga av lätt smisk, men så fort vi pratar om lite tuffare tag så är det helt plötsligt fult och en styggelse. Hade det inte varit för min inriktning mot femdom och eventuellt FLR så hade jag nog inte varit helt säker på om jag sysslade med BDSM eller om det bara var lite, ehm mycket, vildare sex... Många av mina sexpartners denna tiden har velat ha "vildare sex" men när jag senare berättar om att jag sysslar med BDSM har det skrämt dem. Gränsen är ibland hårfin...
Sen är det ju inte sexet som är det centrala inom BDSM. För mig är och förblir BDSM ett samspel mellan två människor som kan innebära sex men inte nödvändigtvist behöver betyda det. BDSM bygger mycket på tillit och kommunikation. Jag är nog mer kräsen med lekkamrat än med KK. Jag vill inte vara elak mot någon i slutändan. Tvärtom. Likt djur så tror jag vi människor behöver struktur och hierarki, avsaknaden av detta gör oss vilsna. Att inte vara ärliga mot oss själva och tillåta oss vara de vi är verkar som nutidens största problem. Genom att hitta en sub som söker efter någon som jag och som samtidigt matchar mig tror jag att vi kan bli två människor som blir starkare individer. Många fokuserar på våldet inom BDSM, att behandla människor såsom man själv inte vill bli behandlad är inte något man lär ut. Det är mycket "jag" i ett sådant tänk. Vad sägs om att börja behandla människor såsom de vill bli behandlade istället? För låt oss vara ärliga, människor vill få sin vilja igenom...
Jag får ofta tyvärr höra av min omgivning att jag "ligger känslolöst" bara för att jag ibland kan framstå som en nymfoman. Jag vill nog påstå att det snarare är tvärtom. Med BDSM har jag lärt mig att ta vara lyhörd på motparten, att läsa av läget och att vara engagerad i stunden, mentalt och känslomässigt. Jag fattar beslut baserat främst på mig, det går inte att komma ifrån, men även på min partner. Det är lika viktigt för mig att min partners intressen gynnas, däri ligger även mitt intresse.Vi kommer säkert till den där frågeställningen "och vad gör du om folk vill bli behandlade på något sätt som du inte vill behandla dem på?". Enkelt. Ge och ta. Jag kan nog kompromissa mycket om jag ser en vinst i det hela. Men jag är ändå främst fokuserad på mig själv. Jag har mina preferenser och min kompromissgräns. Allt bortom det är ett tydligt tecken på inkompatibilitet. Det är därför jag lägger ner väldigt mycket tid på förhandlingar såsom jag kallar det, i slutändan handlar det om att komma fram till något som gynnar båda parter på ett gynnsamt sätt. En dåligt förhandling leder till ett dåligt avtal och missnöje. Ojämställdheten i ett sådant avtal är inget det BDSM jag är bekant med förespråkar.
Kontentan av mitt svammel är att jag försöker påstå att BDSM bara är en extrem där man tillvaratar individens intresse mer än vad som sker till vardags. Om inte engagemanget finns så är det inte längre BDSM i mina ögon, snarare alternativt sex, eller kanske till och med en sjuklig störning...
Jag avslutar med ett citat samt original länk som nog mycket sammanfattar min syn på bokstavskombinationen:
Jag vill att andra människor ska förstå att mitt intresse för
BDSM-frågor och mitt behov av utlevnad inte baserar sig på någon basal
nymfomani, och att jag inte vill simplifieras på det sättet, utan att
det istället handlar om allt det bakomliggande, det emotionella, det
känslomässiga, det uppbyggda och underbyggda. Investeringen man gör i en
person, den satsning som krävs från båda sidor, den bräckliga tilliten
som byggs upp till ett substantiellt förtroende. Det lite mer komplexa
och mänskliga, det som kräver mer ansträngning och fokus för utomstående
att förstå sig på.
http://www.bdsmsthlm.se/varfor-gor-jag-det-jag-gor/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar