Det är ingen hemlighet jag förespråkar kvinnligt styre. Jag tror starkt på att kvinnan är den styrande i ett förhållande. Jag tittar snett på undergivna tjejer och tänker "stackare". Ok alla är inte byggda för att vara ledare, jag själv tillhör de klenare, men ändå. Tjejer kan!
Jag blir lika förvånad när min kollega bjuder hem mig till sin familj. De är utlänningar från en patriarkisk kultur. Hon är utåtriktad, nyfiken och vill, han lite mer reserverad. Det skär i mitt hjärta varje gång jag hör denna kvinna säga saker som "det min man vill är det jag vill" eller "min man kommer inte tillåta det". Det låter som något en sub säger, och trots mitt BDSM-utövande är det inget jag vill höra. Patriarkism stör mig på alla sätt och plan då det ger mannen makt, kvinnan hjärntvättas till att vara mannens ägodel och får inte ha sin egen vilja. Om kvinnan valt att självmant vara undergiven hade jag kunnat köpa det, jag förstår inte det valet men det är ett val. Nu är det en lag. Inga alternativ eller val. Kvinnan ägs av mannen. En kvinna som inte lyder en man begår en synd, drar skam över familjen och kan stötas bort, även dödas.
Jag funderade på hur jag såg detta med förhållande. Är det ägandeskap? Som jag ser det är ett svenskt svenssonförhållande baserat på mannens idioti. Som jag brukar säga: är han så korkad att han kommer tillbaks får han skylla sig själv. Det är inte ägandeskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar